Alfa 6 var tänkt att bli de europeiska affärsmännens
motorvägsexpress, men direktörerna föredrog BMW.
Alfa 6 misslyckades men motorn blev succé
Alfa Romeo Alfa 6 var den italienska tillverkarens försök att bygga en storbil som
skulle ersätta 2600-modellen (1962-68) och konkurrera med BMW och Mercedes.
Projektet påbörjades redan 1969 men oljekrisen 1973-74 gjorde att planerna fick skjutas fram och basdesignen användes i stället på den mindre Alfetta som tog över efter 1750/2000 Berlina år 1972. Bristen på utvecklingspengar gjorde att Alfa 6 fick dela många komponenter med Alfetta, bland annat karossens mittparti och dörrar. Eftersom bredden var endast 169 cm blev resultatet blev en ovanligt trång lyxbil som inte tilltalade storvuxna direktörer och deras familjer.
Kort axelavstånd och långa karossöverhäng samt små 14-tumshjul bidrog till ett tungt utseende, trots att de stramt eleganta formerna är signerade Marcello Gandini. Alfan hade som helhet för lite av märkets traditionella karisma och blev liksom många andra italienska storbilsprojekt dock ingen säljframgång, volymen översteg bara marginellt föregångarens. Endast 12.000 exemplar byggdes fram till 1986, vilket kan jämföras med den samtida Peugeot 604 som nådde 150.000 och BMW 7-serien som sålde 270.000 exemplar.
Klassisk motor med udda teknik
Alfans motor blev däremot en klassiker. Den varvvilliga 2,5 liters V6:an med enkel överliggande remdriven kamaxel per cylinderrad gav en effekt på 158 hästar. Matningen skedde originellt nog via sex separata Dellorto-förgasare. Även ventilmekanismen avvek från standardlösningen. På grund av de centralt placerade tändstiften monterades kamaxlarna assymmetriskt in mot motorns mitt, så att nockarna verkade direkt på insugsventilerna via ventiltryckare. På avgassidan fanns en vipparmsbrygga som drevs via korta stötstänger tvärs över cylinderlocket. Motorn visade sig ha både god livslängd och ett fantastiskt ljud, men gillade också bensin.
Välutrustad komfortvagn
Den nya stora Alfan hade ett påkostat chassi med torsionsfjädring framtill som gav gott om plats till den sexcylindriga motorn som drev bakhjulen via en femväxlad manuell låda. Bakaxeln var av de Dion-typ, som separerar den tunga differentialen och drivaxlarna från axelrörelserna, upphängd i skruvfjädrar och fäst med både längslänkar och ett Watt-länkage. Bromsarna var skivor runtom, de främre ventilerade med fyrkolvsok, och styrningen skedde via en kuggstång med relativt snabb utväxling.
Modellen hade en för sin tid hög utrustningsnivå med servostyrning, elfönsterhissar centrallås och 25-procentig diffbroms som standard.
Mer plast och diesel hjälpte inte
På bilden nedan ses de båda versionerna av Alfa 6. Serie 1 som byggdes fram till mitten av 1983 hade dubbla runda strålkastare, ett krav från Alfas ledning - Gandini hade valt rektangulära, samt en svart grill med blinkers som gick runt hörnen. Serie 2 fick blank grill och bredbandsstålkastare, plus heltäckande stötfångare med integrerad spoiler fram, samt breda sidolister på dörrarna. Samtidigt ersattes förgasarna av Bosch-insprutning, men med oförändrad effekt. Samtidigt infördes en instegsversion med tvåliterssexa på 135 hästar med förgasare, plus en rak femcylindrig 2,5-liters turbodiesel på 105 hästar från VM Motori.
Tillverkningen av Alfa 6 lades ned 1986 och modellen efterträddes 1987 av den något kompaktare och distinkt kilformade Alfa 164 som lyckades väsentligt bättre. Pininfarina-ritade 164 hängde med i tio år och såldes i 270.000 exemplar. V6-motorn blev än mer långlivad och levde ända till 2007, då i 3,2-litersutförande och 240 hästar i Alfa GT.
Text: Jonny Mattsson (ÅFF 30.12.2009)
***