Företagarnas
Bilnytt
Alfa 6 var tänkt att bli de
europeiska affärsmännens
motorvägsexpress, men direktörerna föredrog BMW.
Alfa 6 misslyckades men motorn blev succé
Alfa Romeo Alfa 6 var den italienska tillverkarens försök att bygga en
storbil som
skulle ersätta 2600-modellen (1962-68) och konkurrera med BMW och Mercedes.
Projektet påbörjades redan 1969 men oljekrisen 1973-74 gjorde att planerna
fick skjutas fram och basdesignen användes i stället på den mindre Alfetta
som tog över efter 1750/2000 Berlina år 1972. Bristen på utvecklingspengar
gjorde att Alfa 6 fick dela många komponenter med Alfetta, bland annat
karossens mittparti och dörrar. Eftersom bredden var endast 169 cm blev
resultatet blev en ovanligt trång lyxbil som inte tilltalade storvuxna
direktörer och deras familjer.
Kort axelavstånd och långa karossöverhäng samt små 14-tumshjul bidrog till
ett tungt utseende, trots att de stramt eleganta formerna är signerade Marcello
Gandini. Alfan hade som helhet för lite av märkets traditionella karisma och
blev liksom många andra italienska storbilsprojekt dock ingen säljframgång,
volymen översteg bara marginellt föregångarens. Endast 12.000 exemplar
byggdes fram till 1986, vilket kan jämföras med den samtida Peugeot 604 som
nådde 150.000 och BMW 7-serien som sålde 270.000 exemplar.
Klassisk motor med udda teknik
Alfans motor blev däremot en klassiker. Den varvvilliga 2,5 liters V6:an med
enkel överliggande remdriven kamaxel per cylinderrad gav en effekt på 158
hästar. Matningen skedde originellt nog via sex separata Dellorto-förgasare.
Även ventilmekanismen avvek från standardlösningen. På grund av de centralt
placerade tändstiften monterades kamaxlarna assymmetriskt in mot motorns mitt,
så att nockarna verkade direkt på insugsventilerna via ventiltryckare. På
avgassidan fanns en vipparmsbrygga som drevs via korta stötstänger tvärs
över cylinderlocket. Motorn visade sig ha både god livslängd och ett
fantastiskt ljud, men gillade också bensin.
Välutrustad komfortvagn
Den nya stora Alfan hade ett påkostat chassi med torsionsfjädring framtill som
gav gott om plats till den sexcylindriga motorn som drev bakhjulen via en
femväxlad manuell låda. Bakaxeln var av de Dion-typ, som separerar den tunga
differentialen och drivaxlarna från axelrörelserna, upphängd i skruvfjädrar
och fäst med både längslänkar och ett Watt-länkage. Bromsarna var skivor
runtom, de främre ventilerade med fyrkolvsok, och styrningen skedde via en
kuggstång med relativt snabb utväxling.
Modellen hade en för sin tid hög utrustningsnivå med servostyrning,
elfönsterhissar centrallås och 25-procentig diffbroms som standard.
Mer plast och diesel hjälpte inte
På bilden nedan ses de båda versionerna av Alfa 6. Serie 1 som byggdes fram
till mitten av 1983 hade dubbla runda strålkastare, ett krav från Alfas
ledning - Gandini hade valt rektangulära, samt en svart grill med blinkers som
gick runt hörnen. Serie 2 fick blank grill och bredbandsstålkastare, plus
heltäckande stötfångare med integrerad spoiler fram, samt breda sidolister
på dörrarna. Samtidigt ersattes förgasarna av Bosch-insprutning, men med
oförändrad effekt. Samtidigt infördes en instegsversion med tvåliterssexa
på 135 hästar med förgasare, plus en rak femcylindrig 2,5-liters turbodiesel
på 105 hästar från VM Motori.
Tillverkningen av Alfa 6 lades ned 1986 och modellen efterträddes 1987 av den
något kompaktare och distinkt kilformade Alfa 164 som lyckades väsentligt
bättre. Pininfarina-ritade 164 hängde med i tio år och såldes i 270.000
exemplar. V6-motorn blev än mer långlivad och levde ända till 2007, då i
3,2-litersutförande och 240 hästar i Alfa GT.

Text: Jonny Mattsson
(ÅFF 30.12.2009)
***