Företagarnas Bilnytt

BMC Mini 50 år 1959-2009

Så här idylliskt presenterades Mini våren 1959. Den lilla bilen blev också populär bland kvinnor, men tack vare 
rallyframgångarna fick den snabbt hög status även bland manliga bilköpare. Nygamla Mini Cooper med katalysatorrenad 
insprutningsmotor på 63 hk, läderklädsel, airbag och lättmetallfälgar var en av nyheterna på Stockholms Bilsalong 1997. 
Nya Mini lanserades 2001 och har blivit en osannolik framgång. Den vassaste versionen Cooper S har nästan sportbilsprestanda. 

Hundkojan är den moderna småbilens förfader

Den föddes i en kris och under jubileumsåret är det åter kris i världen. Symptomatiskt nog så blev Englands mest sålda bil någonsin  aldrig någon vinstmaskin. I år är det 50 år sedan bilen som kommit att bli alla småbilars förebild lanserades. Bilen kom till efter Suez-kriget och oljekrisen 1956, då det blev rusning efter billiga bränslesnåla bilar. BMC:s ledning med VD Leonard Lord i spetsen beslöt i mars 1957 att ta fram en egen "riktig" bil, för att konkurrera med de trehjuliga mc-bilarna som BMW Isetta, Messerschmitt och Trojan. Ordern var att skapa den minsta möjliga bilen som rymde fyra vuxna med bagage och med lägsta tänkbara bränsleförbrukning. Uppdraget gick till ingenjören Alec Issigonis, som skapade en tidlös men samtidigt mycket framsynt bil. De första skisserna visade en kompakt bil med bulliga linjer och ett litet hjul i varje hör, något som inte ändrades nämnvärt under konstruktionsprocessen.  Bilen var avsedd som ett rationellt transportmedel för den engelska arbetarklassen, men det skulle visa sig att folkbilen gick hem i alla socialgrupper.

Minin är en mans storverk
Issigonis gjorde därför bilen framhjulsdriven med motorn på tvären och växellådan i oljetråget. Kylaren hamnade på sidan om motorn och allt gjordes så enkelt som möjligt. Ju mindre plats mekaniken tog, desto mer plats för de åkande. Därför gjordes hjulen extra små och placerads längst ut i hörnen. Däcken till de små 10-tumshjulen specialbeställdes från början hos Dunlop.
Karosskarvarna lades på utsidan, liksom dörrgångjärnen. Inredningen följde samma linje med små tunna stolar och ett enda instrument mitt på panelen. Dörrarna fick skjutbara rutor för att ge plats åt stora dörrfickor, avsedda att rymma en hela Gordon's gin. Allt genomsyrades av funktion och det fanns ingen extrautrustning.
Under utvecklingen användes BMC:s A-motor på 948 kubik, men den lätta bilen toppade nära 150 km/h, så man minskade slaglängden och skapade en 848-kubiksmotor på 34 hästar. Trots de goda vägegenskaperna var det ingen som tänkte ordet rally i det skedet. Några år senare vände Mini Cooper upp och ned på hela rallyvärlden.

Kvalitetsproblem gav dåligt rykte
Den första Minin rullade ut från Austin-fabriken i Longbridge, Birmingham i april 1959. Pressvisningen ägde rum den 8 maj med en vit Morris på Cowley-fabriken i Oxford. Säljpremiären i England ägde rum den 26 augusti.
Det snabba utvecklingstempot ledde förstås till vissa barnsjukdomar, bland annat läckte det in vatten i kupén på grund av att durkplåten låg omlott mot torpedplåten åt fel håll. De första bilarna hade även sköra växellådshus i magnesium och innanmäten som krånglade, liksom kopplingen. Vevaxlarna var från början bara tvålagrade och kunde slitas fort. Dessutom var fördelaren riktad framåt och satt liksom tändspolen direkt innanför grillen. Original fanns ett regnskydd, men om det lämnades bort blev det motorstopp i blött väglag.
Problemen gjorde att bilköparna i början förhöll sig ganska misstänksamma mot den underliga lilla bilen och ett tag verkade det som om den revolutionerande bilen skulle bli en flopp. Efterhand vann den dock engelsmännens och de flesta andras hjärtan, till den grad att blev en av bilvärldens mesta långkörare.
Med små yttermått och ett hjul i varje hörn är Hundkojan den ultimata stadsbilen. Det finns alltid en parkeringsplats och den är billig att äga, men också rolig att köra.



Fick sitt svenska namn av Aftonbladet
Namnet var från början en ordlek med syftningar på vardera märkets gamla storsäljare. Från början hette den Austin Seven (i reklamen skrivet Se7en) respektive Morris Mini-Minor, men från 1962 blev det bara Mini hos båda märken.
De båda märkena behöll länge sina egna kännetecken. Enklast ser man det på grillens ribbor, som är vågiga på Austin och raka på Morris. Vardera hade även olika färgalternativ. År 1970 blev Mini ett eget märke i den då förstatligade BLMC-koncernen.
Sitt odödliga svenska smeknamn Hundkojan fick Minin redan hösten 1959. Det myntades av Aftonbladet efter en standardbilstävling på Skarpnäckbanan i Stockholm där den lilla bilen gav betydligt motorstarkare konkurrenter en tuff match.

En Mini för varje ändamål
I början av 1960 lanserades Mini Van som paketbil och i september samma år kom kombiversionerna, Austin Mini Countryman och Morris Mini Traveller, med trädekor på bakskärmarna liksom hos Morris Minor Estate. Året efter kom ännu en version, en minimal pickup. Samtliga hade tio cm förlängt axelavstånd och längre överhäng bak, totallängden var 330 cm. Paketbilsversionen av Mini hade av produktionstekniska skäl dubbla bakdörrar. Jämfört med en stor lucka vann man 60 cm på varje bil på det löpande bandet.
År 1964 kom den öppna jeep-liknande Mini Moke, tänkt som militärfordon. Den hade dock för dåliga terrängegenskaper, men blev en populär strandbil. Moke byggdes i England fram till 1968 och i Australien till 1981, men även i Portugal där den levde kvar ända till 1992. Totalt byggdes över 50.000 exemplar.
Hösten 1967 förnyades Minin med större bakruta och bakljus, samt nya grillar och den nya versionen Mini 1000. Våren 1969 fick bilen vevbara rutor och dolda gångjärn. Samma år breddades utbudet med Clubman, en modell med längre och fyrkantigare front samt moderniserad inredning. Den fanns även som kombi och i sportversion. BLMC trodde att den skulle ersätta Minin, men bilköparna föredrog originalet och tillverkningen av Clubman upphörde 1980. Namnet återuppstod 2007 på kombin av nya Mini.

Överlevde sin efterträdare
Minins försäljning gick trögt i början men ökade stadigt under 60-talet. Den miljonte bilen tillverkades 1965 och fyra år senare nåddes två miljoner. De verkliga toppåren kom först i början av 70-talet, med rekordnoteringen 318.500 bilar från 1971, när modellen redan var 12 år gammal. Året därpå såldes 307.000 Mini och hösten 1972 passerades tremiljonersstrecket. Ännu 1973 rullade 295.000 exemplar ut. En delförklaring till denna framgång är oljekrisen 1972-74 som åter ökade intresset för små bränslesnåla bilar.
År 1976 nådde Minin fyra miljoner samtidigt som förbättringarna fortsatte med nya reglage och ställbara ryggstöd. 1978 fick Minin backljus och svart grill och 1979 kom en jubileumsversion med vinyltak och lättmetallfälgar. I slutet av 1982 lades skåpbils- och pickupversionerna ned. Drömgränsen fem miljoner bilar passerades 1986 och sagan verkade aldrig ta slut.
Den tänkta efterträdaren Metro med halvkombikaross, introducerad 1981, kunde aldrig hota Minins popularitet och produktionen upphörde 1994.
Efter 25 år fick småbilsveteranen äntligen 12-tumsfälgar och bättre bromsar. 1990 kom Coopern tillbaka och från 1992 hade alla Mini den större motorn. De sista åren hade den insprutning och katalysator samtidigt som säkerheten ökades med airbag.
Minin licenstillverkades även i småbilarnas förlovade land Italien. Innocenti Mini Minor byggdes från 1965 och 1976 kom en modern version med Bertone-kaross. Produktionen upphörde inte förrän 1993.
Den allra sista Minin tillverkades den 4 oktober 2000.

Imperiet föll samman
När British Leyland bildades 1969 genom sammanslagning av Austin, Morris och MG med Jaguar, Rover och Triumph var koncernen nummer fyra av alla biltillverkare i världen. De följande 20 åren blev en enda lång avvecklingsfas där märken lades ned och såldes undan för undan. Den sista Minin tillverkades den 4 oktober 2000 och den brittiska bilindustrins nedgång kulminerade med Rovers konkurs våren 2005. Det stolta England saknar sedan dess en egen volymbilstillverkare.
Enligt en artikel i The Independent i våras var grundorsaken till problemen att den till synes så framgångsrika Minin nästan aldrig var lönsam. Även om bilen var enkel så var det en avancerad konstruktion för sin tid och för att konkurrera med de billigaste bilarna sattes priset för lågt. Konkurrenten Ford demonterade och analyserade alla komponenter och tekniska lösningar i en Mini och konstaterade att de aldrig skulle kunna sälja den till det priset.

Utvecklingen stod stilla
Bilens popularitet gjorde också att produktutvecklingen stannade av. BMC:s A-motor användes i allt från Austin A30 år 1951 till den sista ur-Minin år 2000. Minin överlevde sin tänkta efterträdare, Metro, medan de större bilarna oftast var antingen för udda eller hade föråldrad teknik. Den större BMC 1100 blev visserligen en storsäljare, men dess efterträdare Austin Maxi hängde inte med i konkurrensen, trots att det var en mycket praktisk och bekväm bil.
BMC 1800 byggde på samma koncept som hundkojan, vilket inte tilltalade de konservativa köparna i storbilsklassen. Morris Marina 1971 byggde på samma chassi som Minor från 1951 och dess efterträdare Ital var ljusår efter de moderna konkurrenterna.



Minins osannolika släktband
Framgångarna för Minin gjorde att Alec Issigonis 1969 blev adlad för sina värdefulla insatser för den brittiska bilindustrin. Bilden ovan togs när han gick i pension sommaren 1969. Sir Alec som avled 1988 var för övrigt småkusin med förre BMW-chefen Berndt Pischetsrieders mor!
Historiens öde ville att BMW under Pischetsrieder övertog MG Rover 1994. En av bilvärldens mest konservativa tillverkare blev därmed ägare till det revolutionerande varumärket Mini och allt som fanns kvar av den en gång så ståtliga BMC/Leyland-koncernen.
BMW sålde Rover år 2000 men behöll varumärket Mini och renoverade fabriken i Oxford för dyra pengar. Den nya Minin lanserades 2001, större, starkare och dyrare än folkbilen. Olyckskorparna har sedan dess satt kaffet i vrångstrupen flera gånger. Försäljningen av premiumsmåbilen har överträffat förväntningarna och över 1,5 miljoner har byggts hittills.
Det osannolika kan ibland visa sig vara en lyckträff.
Numera finns Mini även med dieselmotor och den senaste varianten är Mini E, en renodlad elbil som laddas via ett vägguttag på två och en halv timme. Elmotorn på 204 hästar ger 220 Nm i vridmoment och gör bilen startsnabb. 0-100 går på 8,5 sekunder, men toppfarten är begränsad till 152 km/h. Räckvidden för bilen med litium-jonbatteri under baksätet är 150-200 km. En testflotta på 450 bilar rullar sedan våren 2009 i USA och ytterligare 50 i Berlin.


Text: Jonny Mattsson         (ÅFF 09.10.2009)

Läs mer om Minins framgångar som rallybil och dagens hobbyscen här.


En jämförelse av Mini förr och nu:

***