Bilhistoria: Med bakskärmarna mot himlen
Bilhistoriens mest berömda fenor sitter på Cadillac Eldorado 1959.
50 år sedan fenorna slog rekord
I år är det femtio år sedan bildesignen kulminerade med raketfenor och fantasifulla bakljus.
Bakgrunden till 1950-talets storslagna bildesign finns i 20-talets urbanisering i USA, där den växande levnadsstandarden gjorde att bilen inte längre behövde vara alltigenom praktisk. Bilägarna ville att deras vagn skulle överträffa grannens och även massproducerade bilar måste i allt högre grad efterlikna de specialtillverkade lyxbilarna för de verkligt förmögna.
Denna utveckling gav på 30-talet upphov till en ny yrkeskår inom bilindustrin, bildesignern. Dess främsta företrädare var länge Harley Earl, legendarisk designchef på General Motors 1927-59 och den som skapade GM:s Art & Colour-avdelning. Tillsammans med formgivare som Lefebvre, Tjaarda och Gregorie, vilka senare följdes av Engel, Exner, Loewy och inte minst Earls efterträdare Bill Mitchell, började man lyssna på konsumenterna och hämta inspiration från annan teknik som båtar och flygplan. Detta skapade mer fantasifulla former och den symbolik som vittnade om bilens styrka och snabbhet.
Designern blev Detroits mäktigaste man
Under mellankrigstiden fullbordades bilkulturen i Europa och Nordamerika med motorvägar, bensinstationer och motell. Efter andra världskriget blev bilen tillgänglig för massorna och en ikon i samhället. Samtidigt började dess betydelse öka i andra världsdelar. Förutom den designmässiga utvecklingen som nådde sin kulmen i slutet av 50-talet, infördes också nya strategier.
Harley Earl införde med stöd av GM-chefen Alfred P Sloan den moderna varumärkesstrategin och de planerade årsmodellsförändringarna. Genom att erbjuda ett bilmärke för varje socialgrupp behöll GM kunderna inom koncernen. Pontiac blev lågprismärket, Chevrolet för massorna, Oldsmobile snäppet ovanför och Buick bryggan till de verkliga lyxbilarna från Cadillac. Denna strategi togs snart upp av både Ford och Chrysler, men deras koncernbyggen blev aldrig lika framgångsrika som GM.
Bland Earls bilmodeller fanns La Salle 1934, Buick Roadmaster 1947, Chevrolet Corvette 1953, Chevrolet Bel Air 1957 samt de båda fenexcesserna Chevrolet Impala med måsvingeaktern och Cadillac Eldorado från toppåret 1959.
Fenmodet spreds snabbt till Europa
De amerikanska tillverkarna trappade upp kampen om bakskärmarna och inspirerade även många europeiska designers. Flera kända fenmodeller är engelska, men fenomenet spred sig över kontinenten. Två av de populäraste samtida formgivarna anammade fendesignen i stor skala. Italienska Michelotti hade många olika uppdragsgivare. Såväl BMW 700 som Sunbeam Alpine och Triumph Herald fick lodräta fenor med smala bakljus.
Även Pininfarina, som står bakom klassikern Peugeot 404, gillade skarpa fenor med stående bakljus. Det sägs skämtsamt att han lyckades få betalt tre gånger för samma design, eftersom både Fiat 1800/2100 och Austin Cambridge/Morris Oxford har snarlikt utseende som 404:an. Samma grundform präglar också småbilarna DAF 600 och DKW Junior, men fenomenet spreds även till Östeuropa där Trabant 601 och Moskvitsh Elite fick liknande form.
Inte ens Mercedes kunde stå emot trenden och 1959 presenterades fenmodellen (på tyska Heckflosse) som blev en stor kommersiell framgång. Först kom de sexcylindriga lyxmodellerna 220S och 300 SE. Med kortat axelavstånd efterträdde den 1961 Bullmercan även i de enklare versionerna. Fyrorna och dieslarna ersattes av compact-modellen 1968. S-bilarna blev däremot en egen serie 1966.
Biljättar med olika Europa-strategi
Också stora tillverkare som Ford hakade på trenden. Taunus 17M P2 1957-60 var formmässigt en förminskad kopia av sina amerikanska syskon, medan Consul Mk II 1958 låg närmare Pininfarina-linjen. Zephyr/Zodiac Mk III 1962-66 var den Ford som hade de mest utpräglade fenorna, som en 404 fast med utvinklade skärmar.
Den nya Anglian som kom 1959 ("femdagarsveckan") hade också rejäla fenor. Modellen blev en verklig storsäljare och byggdes i mer än en miljon exemplar fram till slutet av 1967, då den efterträddes av Escort. Även Cortinan från 1962 hade en antydan kvar, men aktern dominerades av de speciella runda bakljusen med tre sektorer ("bombsikten").
Opel, som annars följde Chevrolets design i stor utsträckning och hade lika täta modellbyten, intog en mera försiktig hållning. De tydligaste fenorna fanns på Olympia Rekord 1958-60 och Kapitän 1959.
Liknande återhållsamhet fanns hos VW med Typ 3-modellen (1500 Sedan och Variant) 1962-73, samt hos den Wilsgaard-ritade Volvo Amazon som byggdes 1956-70.
Förminskad T-Bird med tvåtaktare
Auto-Union 1000 SP är en linjeskön sportkupé i kompaktformat. Modellen som i princip är en systermodell till DKW Junior fanns också som cabriolet. Bakpartiets design var en oblyg kopia av den första Ford Thunderbirden, både vad gäller fenor och raketbakljus. En tvåtaktsmotor på 1000 kubik och 55 hk som driver framhjulen räckte för att ge folksportbilen en toppfart på hela 145 km/h.
DKW Junior lanserades sommaren 1959 som konkurrent till Folkvagnen. Modellen kallades senare F11 och hade en trecylindrig tvåtaktsmotor på 741 kubik och 34 hk. Bilen var rymlig för sin storlek, men hade medelmåttiga prestanda: 0-100 på 31 sekunder och toppfart på 114 km/h. Senare förstorades motorn till 39 hk. Junior-modellen byggdes fram till december 1962 i 119.000 exemplar.
Engelsk folkbil blev vass sportkärra
Triumph Herald var Standard-Triumph-koncernens nya småbil. Också den en konventionell tvådörrars sedan som kom ut på marknaden rekordåret 1959. Motorn var från början på 1147 kubik och 39 hk, men ökade senare till 1250 och 48 hk. Herald fanns även som kupé, cabriolet och kombi, alla med tidstypiska fenor. Eftersom bilen var byggd på en separat ram är det lätt att byta kaross och många Spitfire är egentligen ombyggda Heralds.
Taket på sedanmodellen sitter skruvat och kan enkelt tas bort om man vill köra öppet varma dagar. Åtkomligheten till motor och framvagn är utomordentlig tack vare flipfront. Vägegenskaperna är dock tveksamma på grund av konstruktionen med pendelaxel bak. År 1967 förnyades modellen med ny front som har snedställda huvkanter och kallas 13/60. Motorn var nu en 1300 på 62 hk.
Året därpå kom sportversionen Vitesse med rak sexa på 1600 kubik och dubbla snedställda lyktor. Effekten var först 80 hästar, senare fick bilen den stora tvålitersmaskinen på 105 hk. Den är en utmaning både för chassiet och föraren och ger minst sagt livliga köregenskaper.
Solstråle med bra drag
Även brittiska Rootes-koncernen presenterade 1959 en liten öppen tvåsitsig sportbil, Sunbeam Alpine, försedd med 1500-kubiksmotor med dubbla förgasare och 83 hk. Senare byttes motorn till 1600 och på slutet 1725 kubik. Under tre år 1964-67 byggdes en nu eftertraktad muskebilsversion av Alpine, kallad Tiger, med V8 på 260 kubiktum från Ford Mustang och 164 hk. I den sällsynta Tiger serie 2 satt en 289 på 210 hk och versionen toppade 200 km/h.
Totalt byggdes knappt 70.000 Alpine plus cirka 7.000 exemplar